Something new

Inne på den här bloggen hittade jag en highlarious video om Downton Abbey, eller rättare sagt, "Fancy Entourage".

Utöver att ha tvättat hela min garderob och alla mina lakan, bakat cupcakes och cyklat till Järntorget har jag gottat ner mig i andra säsongen av Battlestar Galactica. Can't get enough!

Lee Adama är min favoritkaraktär, av uppenbara anledningar.

Adri lånade mig första säsongen av Battlestar Galactica, en serie jag försökt mig på att se tidigare men inte riktigt fastnat för (anledningen var att det som jag trodde var första avsnittet var i själva verket fjärde avsnittet och jag satt undrade länge om det var meningen att man inte skulle fatta någonting). Nu har jag sett färdigt första säsongen och jag är helt hooked! Tack Adri!

Imponerade rollista och duktig regissör bildar filmen Contagion, en stillsamt spännande film om en ny pandemi som skakar jorden. Väldig lugnt och realistiskt, inga explosioner, inget överdrivet, bara ett möjligt svar på frågan: Hur enkelt kan en ny sjukdom spridas och hur reagerar människor när deras liv hotas? Välgjort, suggestivt och väldigt bra.

Contagion får 7 av 10. Sevärd!

Långhelg i Varberg! PRECIS vad jag behövde efter några ansträngade veckor på jobbet. Adri har kommit upp från Malmö och mamma och pappa är lediga från sina jobb så mycket mystid med familjen. Dagarna fylls av solande på verandan, gos med hundarna, cykelturer och Giro d'Italia. Och Eurovision såklart!

Igår kollade vi på DOX-dokumentären om racerföraren Ayrton Senna. Tänk att sporter som Formel 1 kan bli så  intressanta, bara det berättas på rätt sätt. Hurra för Dox!

Säsongsavslutande avsnittet av How I Met Your Mother. Perfekt att avsluta en hård arbetsvecka med. Jag åt Ben & Jerry's, stunden till ära och tog sedan en timmes powernap. Fin eftermiddag. Hurra för helg!

Fick äntligen sett sista avsnittet av New Girl. Det är verkligen en underbar serie, även om den kanske tappade lite mot slutet. Men det kan man leva med, som helhet var det riktigt bra. Undrar när den dyker upp på DVD?

Kom på att jag hade ett nytt avsnitt av den fantastiska serien New Girl. Och imorgon kommer sista avsnittet på säsongen. Exaltering! Fast jag vill inte att det ska ta slut. I. Need. Mooooore.

(Fortsatt webbläsarproblem idag. Kan inte göra nytt stycke plus att det inte går att göra snabel-a. ctrl + alt + 2 = webbhistorik. Wtf? Jag och Safari = katastrof.

Adri har pratat om den här filmen länge, länge, länge och jag har varit lite trög och skjutit på att se den. Och igår när Adri var här och hälsade på insisterade hon på att vi skulle se den. Kan bli trevligt, tänkte jag. Jag älskar science fiction men Adri älskar verkligen science fiction. Hon kommer säkerligen döpa sina eventuella barn till Ripley och Hal 9000. Därför tänker jag alltid att hon överdriver när hon säger att en sci-fi-film är fantastisk. Hon är helt enkelt lite partisk. Men i det här fallet var det helt fair & square! Equilibrium handlar om en framtid där människor inte får lov att ha känslor. Känslor är det som i slutändan orsakar krig och detta har satts stopp för. Alla människor tar känslohämmande medel och de som fuskar och börjar känna, avrättas. Christian Bale spelar huvudrollen som en polis utbildad att hitta dessa "känsloförbrytare" men som undan för undan börjar känna saker själv.

Lika blown away som Bale blir då han börjar känna riktiga känslor blev jag när jag såg den här filmen. Förutom småsaker som såklart retar en till galenskap (var är alla kvinnor!?) är det en fullkomligt fulländad science fiction-film. Smart story, bra skådespelare (SEAN BEAN alltså!), snyggt foto, totalt oförutsägbar, nästan allt är perfekt. Jag vill se den igen. NU!

9/10 full pott om den bara hade fixat Bechdel-testet...

När skräckfilmer marknadsförs som "årets läskigaste film" och liknande grejer brukar det inte riktigt stämma. Antingen ljuger den som skrev det eller så är personen ifråga ovanlig lättskrämd. Kanske lite av båda? The Grudge, The Ring, The Shining, The Others. Det är filmer som skrämmer mig. Typ skrämmer som i gömma-sig-bakom-en-kudde-sova-med-lampan-tänd-skrämmer. Så när jag läste att en film med Daniel Radcliffe tydligen skulle vara "årets läskigaste film" enligt någon random recensent blev jag väldigt nyfiken. Kan det verkligen stämma?

Klockan elva på kvällen, ensam i lägenheten startade jag The Woman in Black. Efter 45 minuter stängde jag av. Det bara gick inte mer, jag stod inte ut. Trots att det är en väldigt klassisk spökhistoria utan några nya idéer blev jag totalt vettskrämd! Knarrande dörrar, skuggor, fotsteg och mystiska ljud. Ja, när en fillm är tillräckligt välgjord funkar även sådana enkla grejer.

Jag såg färdigt filmen med Linn dagen efter. Hon blev lika rädd som jag.

8/10 The woman in Black håller vad den lovar; den skrämde mig (och Linn) halvt till döds. Bra jobbat!

Så levde de lyckliga på SVT1 tisdag kl. 20.00.

Yessss, en månads väntan är nu över. Jag och Linn kollade in Hungerspelen igår på Bergakungen, tillsammans med cirka femhundra andra Katniss-fans. Vi köpte popcorn och läsk som jag totalt glömde bort (drickan ligger fortfarande i min väska) och jag satt som paralyserad under 150 minuter och tog in allt som hände på duken. Jag var så totalt exalterad, jag sade till Linn innan vi skulle gå in på Bergakungen att jag inte kunde minnas när jag senast var såhär uppspelt (tre veckor sedan, när jag läste Mockingjay...). Hur som helst, det går inte riktig att vara objektiv. Filmen var tillräckligt välgjord för att jag ska vara riktigt nöjd, den var riktigt bra. Det fanns såklart massor av småsaker som jag kan störa mig massor på men orkar inte  vara negativ så jag håller mig till att tycka att överlag funkade det mesta väldigt bra, vissa saker över förväntan (framförallt karaktären Seneca Crane som inte alls är med i boken men fått en framträdande roll i filmen).

Jag undrar dock hur jag hade uppfattat filmen om jag inte läst boken. Om jag skulle uppleva den som spännande, intressant och välgjord, precis som boken, eller bara ologisk och förvirrande? Ja, säg det. Det enda jag kan jämföra med just nu är Aftonbladets skrivbent Zandra Lundberg som såg filmen och blev arg och tyckte den skulle förbjudas för att barn kommer få mardrömmar. Jaja, visst, bara för att du fick mentala ärr av Bröderna Lejonhjärta när du var liten behöver du inte avsky alla tragiska ungdomsfilmer. 

Ja, hm, Hunger Games får 8/10 ändå. Ser fram emot att se om den om ett halvår när den dyker upp på DVD. Och i november 2013 (!!) kommer uppföljaren Catching Fire. Dags för en ny räkna-ner-kalender!

Återigen en Oscarsnominerad film, om en man (George Clooney) som tillsammans med sina barn försöker hantera sorgen och konflikterna som uppstår då frun hamnar i koma.

Clooney är riktigt bra här och hans Dr. Doug Ross från Cityakuten känns väldigt långt borta. Han spelar rollen som Matt King både trovärdigt och lågmält. Hela filmen är trovärdig och lågmäld och det är väl just det som gör den så bra, det känns väldigt äkta. Och som vanligt är den känslan guld värd när det kommer till grenren drama.

The Descendants är varken spektakulär, banbrytande eller otrolig. Men däremot väldigt fin, rörande och välgjord. Och dessutom är vissa scener förvånansvärt roliga!

Oscarsbelönad för bl.a. cinematography, visual effects och art direction och nominerad för bästa film, regi och manus. Jag tänkte att Hugo förmodligen skulle vara ett påkostat spektakel men den visade sig vara en riktigt fin film om den föräldralöse pojken Hugo som tillsammans med sin vän Isabelle försöker lösa mysterium och hitta ledtrådar om Hugos far och Isabelles gudfar. Vem är egentligen Papa Georges? 
Visuellt fantastisk, som Amélie från Montmartre, och en historia som på vissa sätt liknar Extremely Loud and Incredibly Close. Och en riktig kärleksförklaring till filmens födelse och de tidiga filmer och deras pionjärer till skapare i slutet av 1800-talet. Linn tyckte verkligen om filmen, men jag blev helt lyrisk över de små detaljerna från filmhistorien som nämns här och var, från Méliès och bröderna Lumière till tintning, The great train robbery och framför allt Resan till Månen, som har 110 år på nacken (!!!) men fortfarande är lika charmig. 
Hugo är precis som The Artist en riktig filmfest, och en underbar hyllning till sina historiska föregångare.

Jag vet egentligen inte vad jag tycker om Jimmy Kimmel. Medelålders vita män är så överrepresenterade i världen att jag inte orkar ha en åsikt om honom helt enkelt. Men hans Movie: The Movie-trailer är rolig!