Something new

Spel spel spel. Får aldrig nog. Jag hittade en Let's Play av ett spel som heter Portal: Prelude. Alltså förgångaren till Portal. Helt sjukt, hade inte den blekaste aning om att detta fanns. Hela spelet är alltså en förklaring till vad som pågår i Portal, varför man är helt ensam, vem som varit där innan och vad som hänt med datorn Glados. Helt fantastiskt. Youtube alltså. En riktig guldgruva.

Galdos byggs. Utan moralpaketet. Dåligt val.

Norskt bokmål?

Klockan är nu 22.00 och jag är förvånandsvärt pigg. Har mest suttit och degat hela eftermiddagen och kvällen så det är väl förklaringen. Har kollat in massor av Let's Play på Youtube, bl.a. Amnesia som Sanna tipsat mig om. Påminner starkt om Thief, så det är helt i min smak. Love it, tack för tipset Sanna!

FrozenFoxy, min favorit-let'splayare på tuben, har en lång radda videor för Dead Island som jag håller på att kolla igenom. Renodlade zombie-spel är inte min favoritgenre men kan ju vara kul ibland ändå, tänkte jag. Det som mest fångade min uppmärksamhet var dock trailern för Dead Island; den är riktigt fantastisk! Och väldigt uppmärksammad blev den när den kom 2010 för dess tvivelaktiga innehåll (18 års åldergräns dessutom, say no more). 

OBS! Montage står det vid bilden på Anna Book och hennes antika rustning. Jag tycker det är riktigt festligt att det måste stå att det är ett montage. IFALL någon skulle undra varför hennes rustning är så himla liten. Mycket viktigt.

74 050 personer bryter mot både första & andra regeln i Fight Club.

Aaaaah, ångest, dead space!

Hugo: Astrid har ett hjärta på tröjan.

Jag: Hugo, du har också ett hjärta. Fast inne i kroppen. Här inne! (pekar på bröstet)

Hugo: .....Nä, det har jag inte.

Jag: Jodå! Jag har också ett hjärta inne i kroppen. Och Astrid också.

Astrid: ?

Jag: Där inne! (pekar på bröstet) Där sitter ditt hjärta. Alla har ett hjärta i kroppen.

Astrid: (tittar på sitt bröst, sedan på mig, och börjar gråta) Det är läskigt!!

Måttligt framgångsrik i mina försök att spela lärare.

Jag: Nu har vi sjungit om lille katt, lille ko, lille gris och lilla mor. Vad kommer sedan?

Barnen: Lille far!

Jag: Just det. En mor och en far. Alla vi som sitter här har en mor och en far. En mamma och en pappa. Vissa barn har bara en mamma. Och vissa barn har bara en pappa. Och andra har två mammor. Och andra har två pappor. Spännande va?

Barnen: .....

Jag: Bara för att vi alla har en mamma och pappa betyder inte det att andra barn har det precis likadant. Det är olika.

Barnen: .....

Jag: Vad säger ni om det? Att vissa barn bara har en mamma eller två pappor istället för en mamma och en pappa?

Barnen: Kan vi sjunga Pippi nu?

Inte sådär superentusiastiska, menmen. Det är aldrig för tidigt att lära sig om respekt och förståelse!

Och här är en tuff bild. Väl mött!

från winblog!

Hur ofta blir en kaka precis likadan som bilden av kakan i kokboken?

För mig? Kärleksmums och chokladbollskaka är de enda bakverken som faktiskt ser ut som bilderna. Och idag hittade jag ett tredje recept som blir lika snyggt i verkligheten som i boken; Favoritkakan, från min trevliga bok "kladdkakor". Mandelmassebotten och en chokladkräm gjord av grädde, smör och ljus och mörk choklad. Inga ägg, inget mjöl och ingen ugn. Underbart och enkelt.

När jag lyssnade på Mix Megapol häromsistens (som jag alltid gör när jag kör bil. Radiopratarna, reklamen, uuuh. Krupp. Men musiken är grym!) introducerades artisten Gotye med följande mening; "ett belgiskt-australiensiskt inide-enmansband". Jag blev såklart superintresserad. Och låten var trevlig. Googlade. Youtubade. Och såg att videon haft över 160 000 000 visningar. What the WHAT!? När hände detta? Jag trodde bara att Charlie bit my finger och sånna grejer kom upp i så många visningar. 

Efter jobbet på eftermiddagarna brukar jag ägna en liten stund åt att kolla igenom diverse sidor på internet, för att känna att jag hänger med i vad som pågår i världen. Jag kollar aldrig på nyheterna längre (blir för deprimerad) och GP ger bara en överblick av vad som händer i världen (ofta deprimerande saker). Men på Perez Hilton, där får man all superrelevant och viktig info, utan att bli deprimerad. Typ att Brangelina har förlovat sig, Lindsey Lohan är arresterad (igen) och Amanda Bynes kört rattfull. Ja, mycket viktigt (okej, allt är inte kändisskvaller. Perez följer bl.a. också presidentvalet, gayrörelsen och utvecklingen efter Trayvon Martin-skjutningen. Lite verklighet finns det alltid plats för).

En sak som cirkulerat senaste veckan är dock Ridiculously Photogenic Guy. Han heter Zeddie Little och blev fotad när han sprang ett maraton i South Carolina av amatörfotografen Will King, som lade upp bilden på Flickr, och en vän till King kommenterade "I dub this man 'Ridiculously Photogenic Guy'". Och på grund av detta är nu Zeddie Little jättekänd, mot sin vilja. Han har fått en facebook-fansida (med 12 000 medlemmar).

Internet alltså. Slutar aldrig att fascinera.

Kan aldrig få för mycket roliga videor så här kommer en till!

Hur som, jag gillar spel alltså. Därför blev jag hur förtjust som helst när jag hittade den här videon som föreställer Angry Birds, i 80-talsversion. Oh the joy! Alex Kidd som jag och Adri spelade när vi var små (på SEGA!) såg exakt likadant ut. Grafiken, ljudet, färgerna. Underbart!

Jag paparazzi-fotograferade min födelsedagspresent från köksfönstret. Saknas bara en töntig hjälm och en käck cykelkorg (och lite bättre väder?) och jag kan kasta mig ut i trafiken som oerfaren och vettskrämd cyklist. MÅSTE ha Linn med mig i början, kommer inte våga annars.

I födelsedagspresent av Adri fick jag boken "Tree of Codes" av Jonathan Saffran Foer och världens vackraste halsband från Etsy. Jag kan ungefär räkna ut vad detta kostade (Tree of Codes är ingen vanlig bok, den är svindyr!) och jag känner att mina planer för hennes 30-årspresent måste utvecklas ännu lite mer..

Biffen!

(Linn gav mig Hummingbird Bakery-boken och jag började förstås baka för brinnande livet!)

Här saknas det dock lite grejer, men det får bli en annan dag helt enkelt. Hurra för födelsedagar!

Adri har pratat om den här filmen länge, länge, länge och jag har varit lite trög och skjutit på att se den. Och igår när Adri var här och hälsade på insisterade hon på att vi skulle se den. Kan bli trevligt, tänkte jag. Jag älskar science fiction men Adri älskar verkligen science fiction. Hon kommer säkerligen döpa sina eventuella barn till Ripley och Hal 9000. Därför tänker jag alltid att hon överdriver när hon säger att en sci-fi-film är fantastisk. Hon är helt enkelt lite partisk. Men i det här fallet var det helt fair & square! Equilibrium handlar om en framtid där människor inte får lov att ha känslor. Känslor är det som i slutändan orsakar krig och detta har satts stopp för. Alla människor tar känslohämmande medel och de som fuskar och börjar känna, avrättas. Christian Bale spelar huvudrollen som en polis utbildad att hitta dessa "känsloförbrytare" men som undan för undan börjar känna saker själv.

Lika blown away som Bale blir då han börjar känna riktiga känslor blev jag när jag såg den här filmen. Förutom småsaker som såklart retar en till galenskap (var är alla kvinnor!?) är det en fullkomligt fulländad science fiction-film. Smart story, bra skådespelare (SEAN BEAN alltså!), snyggt foto, totalt oförutsägbar, nästan allt är perfekt. Jag vill se den igen. NU!

9/10 full pott om den bara hade fixat Bechdel-testet...

Tack plumman!

På etsy hittade jag pins med text från Hungerspelen på. Kunde självfallet inte säga nej till detta. Fem pins och frakt från USA för den enorma summan 9 dollar, alltså runt 65 kronor kanske. Love it!

En av mina favoritkaraktärer från böckerna, Finnick. Och den andra pinen har jag fått från biblioteket. Haha, jag, nördig? Aldrig!

När skräckfilmer marknadsförs som "årets läskigaste film" och liknande grejer brukar det inte riktigt stämma. Antingen ljuger den som skrev det eller så är personen ifråga ovanlig lättskrämd. Kanske lite av båda? The Grudge, The Ring, The Shining, The Others. Det är filmer som skrämmer mig. Typ skrämmer som i gömma-sig-bakom-en-kudde-sova-med-lampan-tänd-skrämmer. Så när jag läste att en film med Daniel Radcliffe tydligen skulle vara "årets läskigaste film" enligt någon random recensent blev jag väldigt nyfiken. Kan det verkligen stämma?

Klockan elva på kvällen, ensam i lägenheten startade jag The Woman in Black. Efter 45 minuter stängde jag av. Det bara gick inte mer, jag stod inte ut. Trots att det är en väldigt klassisk spökhistoria utan några nya idéer blev jag totalt vettskrämd! Knarrande dörrar, skuggor, fotsteg och mystiska ljud. Ja, när en fillm är tillräckligt välgjord funkar även sådana enkla grejer.

Jag såg färdigt filmen med Linn dagen efter. Hon blev lika rädd som jag.

8/10 The woman in Black håller vad den lovar; den skrämde mig (och Linn) halvt till döds. Bra jobbat!